torsdag, juli 12, 2012

Historien om min Pargas-Nagu-Korpo run

Dagen började bra, åkte iväg med bussen till Pargas för att träffa Michaela. Just innan vi skulle starta kom det en till med i gänget, skoj!


bild stulen av Michaela.



Vi sprang på skogsvägar och fina ställen i ungefär 10 km, sen tog vi kort paus på Sattmark, härligt cafe'! Vi åt glass och drack hallondricka och njöt av solskenet.


Vi sprang vidare och en stund senare var det bara jag och Michaela, vi sprang mot Pargas-Nagu färjan då jag började känna av knäet. När vi sprang på färjan stretchade vi en stund, hjälpte för stunden men då vi fortsatte springa kom smärtan tillbaka och det var omöjligt för mig att fortsätta.

För mig blev det bara 35-40km, lite osäker då jag inte hade någon klocka. Sista 10 km sprang jag väldigt sakta och bet ihop mina tänder, så ont gjorde det.
För att vara ärlig kände jag redan lite i knäna när vi startade men trodde det skulle gå om och det gjorde det stundvis. Tror problemet var blandat löparknä och för lite vila efter att min knäskål hoppat bort från plats.
Då jag tvingat iväg Michaela att fortsätta satte jag mig en stund på en busshållplats för att sura och visst råkade "herr & fru Ove från Solsidan" sätta ner sig bredvid mig. Bara för att de var där och jag var barnsligt sur fick de sig en utskällning, vartefter jag nog bad om ursäkt och berättade varför jag var så sur. Då de började peppa mig och säga hur duktig jag var som kommit så långt var det inte långt ifrån att få en näve i facet! (jag låter som värsta huliganen, lite överdrivet nog) Så jag var tvungen att fort springa iväg. Jag bestämde mig för att springa till Nagu, bara 10km kvar och då hade jag ju sprungit i ca 26km, jävlar anamma!

Här var jag på sista bron, vacker utsikt, men lite sorgsen var jag..

När jag slutligen kom fram väntade Peter och Liam på mig och det var dags att åka hem med gråten i halsen! Jag var så besviken! På vägen träffade vi världens duktigaste Michaela som kämpade på (fast det inte såg så kämpigt ut, ganska lätt faktiskt).
Hem och duscha (gud så skönt) för att sedan åka och äta till Buffalo!

När jag satt och åt såg jag Michaela komma springande, hon var så duktig och borde få en medalj!

Nu när jag sitter och skriver detta känner jag igen en klump i halsen och gråter lite grann, så otroligt besviken och ledsen att det skulle gå som det gick. Vet att jag inte kunde göra något åt det men det är just precis det som stör mig.

Ligga i soffan och tycka synd om mig själv står som nästa på programmet och det kommer jag att göra hela kvällen! Imorgon åker vi via Åbo och hem, för på lördag ska våra vänner gifta sig så vi ska vara hemma i helgen.

Det positiva med dagen var att jag hade super sällskap, perfekt väder, fick äta god glass, se fina naturen under vägen och leka med Liam på gården när vi kom fram! Och så sprang jag ju en hel del också, nästan ett maraton.

Allt detta fick mig att tänka: då det inte är kul och gör ont är det okej att sluta! För mig betyder träningen och speciellt löpningen så mycket. Om jag skadar mig p.g.a. en dag betyder det ju att jag måste skippa träningen en lång tid framåt och det är ju träningen som är det viktigaste för mig! Samtidigt tycker jag ju om utmaningar, måste fundera lite på detta...

Hoppas alla haft en fin dag med mycket lyckad träning! Man får gärna skriva och berätta någon kul träninghistorie då min inte var värst trevlig ;-)

13 kommentarer:

  1. Klokt av dig att inte fortsätta, och du ska vara sjukt stolt över dig! Hur många tror du har sprungit nästan ett maraton i dag, inte många och inte jag i alla fall! Njut och hurra för dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, idag känns det smart att jag inte fortsatte eftersom jag troligtvis har inflammation någonstans i knäet och svårt att stöda på det idag. Kunde ha gått riktigt illa. Glad att jag ändå sprang en del av sträckan :)

      Radera
  2. Tycker du gjorde en kanonprestation ändå. Det är mycket klokt av dig att inte fortsätta om du har så ont som du beskriver! Det kommer nya lopp och nya km som du kan fokusera på, utan att bli (mer) skadad.

    Styrkekram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det kommer ju fler lopp och jag kommer garanterat pröva denna sträcka igen :-) Kram!!

      Radera
  3. Vännen, 35-40 km är inget "bara". Det är ju långt! Det är ju sjukt bra sprunget! Du ska vara stolt över dig själv och din prestation! :) Men jag förstår din besvikelse, har man bestämt sig för någonting så vill man också slutföra. Jag förstår därför klumpen i halsen och tårarna i ögonen. Men. Det var väldigt klokt att stanna och lyssna på kroppen. För om kroppen skriker är det inte så värst bra, någonting är högst antagligen fel. Dock hoppas jag att dina knäproblem blir en kort historia och inte lika lång som min. För knäproblem, det är INTE roligt. Styrkekramar, och en riktigt trevlig helg till dig! Du är duktig! :) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Michaela! Hoppas verkligen att knäet blir bra snabbt, längtar efter känslan att lyckas med mina mål!! Hoppas ditt knä också blir bra snart! Stor kram!!

      Radera
  4. Amanda, jag gråter lite med dig då jag läser din historia, men gråten gör gott. Då man gråtit färdigt är man redo för nya utmaningar. Dessutom härdas man lite grann. Bara att sikta på nya äventyr! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marianne!! Känns bra att någon förstår att jag är ledsen. Hemifrån fick jag bara positiva stolta ord, vilket inte kändes rätt för mig, då jag enligt mig misslyckats. Men som sagt fler lopp kommer det och detta kommer jag pröva igen :) Stor Kram!

      Radera
  5. Mycket imponerad, men klokt av dig att avbryta!!
    Kommer ju som sagt fler tillfällen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Idag inser jag själv också att det var ett klokt beslut eftersom knäet gör dubbelt så ont idag. Hoppas det fixar sig med vila! Och det kommer sååå många fler lopp och utmaningar :)

      Radera
  6. Hej Amanda! Vilken kämpaglöd. Du är sjukt duktig och jag förstår din frustration. Man måste göra såna tuffa beslut ibland, oavsett om man är och springer långdistanser, klättrar i berg eller åker offpiste. Genom att kunna ta svåra beslut, som ibland svider, växer man som idrottare och människa och når med tiden längre. Du är inte bara sjukt duktig, du är klok också. Det finns fler mänskor som borde ha huvudet med sig när de idrottar/utövar friluftssporter. Hoppas vi kan springa tillsammans snart igen :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!! Kändes skit jobbigt men träningen fortsätter och fler lopp kommer det. Vi måst försöka ses snart och springa tillsammans. Vi är i Korpo nu ett tag men jag hör av mig när vi kommer hem så ska vi fara och springa!! Ha det bra tills dess :-) Kram

      Radera