Dagen började bra, åkte iväg med bussen till Pargas för att träffa
Michaela. Just innan vi skulle starta kom det en till med i gänget, skoj!
 |
bild stulen av Michaela. |
Vi sprang på skogsvägar och fina ställen i ungefär 10 km, sen tog vi kort paus på Sattmark, härligt cafe'! Vi åt glass och drack hallondricka och njöt av solskenet.
Vi sprang vidare och en stund senare var det bara jag och Michaela, vi sprang mot Pargas-Nagu färjan då jag började känna av knäet. När vi sprang på färjan stretchade vi en stund, hjälpte för stunden men då vi fortsatte springa kom smärtan tillbaka och det var omöjligt för mig att fortsätta.

För mig blev det bara 35-40km, lite osäker då jag inte hade någon klocka. Sista 10 km sprang jag väldigt sakta och bet ihop mina tänder, så ont gjorde det.
För att vara ärlig kände jag redan lite i knäna när vi startade men trodde det skulle gå om och det gjorde det stundvis. Tror problemet var blandat löparknä och för lite vila efter att min knäskål hoppat bort från plats.
Då jag tvingat iväg Michaela att fortsätta satte jag mig en stund på en busshållplats för att sura och visst råkade "herr & fru Ove från Solsidan" sätta ner sig bredvid mig. Bara för att de var där och jag var barnsligt sur fick de sig en utskällning, vartefter jag nog bad om ursäkt och berättade varför jag var så sur. Då de började peppa mig och säga hur duktig jag var som kommit så långt var det inte långt ifrån att få en näve i facet! (jag låter som värsta huliganen, lite överdrivet nog) Så jag var tvungen att fort springa iväg. Jag bestämde mig för att springa till Nagu, bara 10km kvar och då hade jag ju sprungit i ca 26km, jävlar anamma!
Här var jag på sista bron, vacker utsikt, men lite sorgsen var jag..
När jag slutligen kom fram väntade Peter och Liam på mig och det var dags att åka hem med gråten i halsen! Jag var så besviken! På vägen träffade vi världens duktigaste Michaela som kämpade på (fast det inte såg så kämpigt ut, ganska lätt faktiskt).
Hem och duscha (gud så skönt) för att sedan åka och äta till Buffalo!
När jag satt och åt såg jag Michaela komma springande, hon var så duktig och borde få en medalj!
Nu när jag sitter och skriver detta känner jag igen en klump i halsen och gråter lite grann, så otroligt besviken och ledsen att det skulle gå som det gick. Vet att jag inte kunde göra något åt det men det är just precis det som stör mig.
Ligga i soffan och tycka synd om mig själv står som nästa på programmet och det kommer jag att göra hela kvällen! Imorgon åker vi via Åbo och hem, för på lördag ska våra vänner gifta sig så vi ska vara hemma i helgen.
Det positiva med dagen var att jag hade super sällskap, perfekt väder, fick äta god glass, se fina naturen under vägen och leka med Liam på gården när vi kom fram! Och så sprang jag ju en hel del också, nästan ett maraton.
Allt detta fick mig att tänka: då det inte är kul och gör ont är det okej att sluta! För mig betyder träningen och speciellt löpningen så mycket. Om jag skadar mig p.g.a. en dag betyder det ju att jag måste skippa träningen en lång tid framåt och det är ju träningen som är det viktigaste för mig! Samtidigt tycker jag ju om utmaningar, måste fundera lite på detta...
Hoppas alla haft en fin dag med mycket
lyckad träning! Man får gärna skriva och berätta någon kul träninghistorie då min inte var värst trevlig ;-)