Mina djupaste djupa tankar om mig och mitt liv

Satt och surfade på nätet och på min egen blogg idag och hittade detta inlägg från början av sommaren. Jag började tänka rätt så mycket på min stora förändring och tänkte dela med mig lite nu. Det här är ett långt inlägg som handlar om mitt liv så jag vill inte ha några negativa kommentarer, dem får man lämna någon annan stans :-)

Jag har sedan jag var liten alltid haft en egen kurva med vikten som legat något under normal. Har alltid varit smal. När jag började studera till ungdomsledare och insåg hur kul det var att springa på krogar och sova till mitt på dagen, ta snabblån som sedan resulterade till skulder, byta pojkvänner ja helt enkelt bara yra på utan någon som helst hum om vad jag sysslade med. Jag hade helatiden en känsla av panik, det jag gjorde mest var sårade folk runt om mig med mitt beteende. Jag började må illa av mig själv då jag plötsligt som resultat gick upp i vikt något otroligt! Ny känsla för mig då jag måste köpa större kläder, inte längre var XS-S utan mer L? 

Då skolan var liten och vi alla var lite som en familj visade t.o.m. lärarna sin oro över mig. Jag försökte glömma och gömma allt och lättast var att leva på natten på krogar och sova på dagen, se på filmer och äta skräpmat. 

När skolan plötsligt tog slut hade jag och Peter börjat sällskapa, vi flyttade till vår första lägenhet i Kyrkslätt och jag började studera till närvårdare på läroavtal. Allt gick väl okej, trots det var jag ändå inte lycklig. Eller jo, visst var jag lycklig för Peter men jag hatade mig själv. Gick några gånger hos en psykolog för att prata om hur jag kände mig, där visade sig att det låg en hel del annat bakom mitt illamående än bara min kropp. 

Jag har inte växt upp i en normal familj (förlåt på förhand familjen). När jag gick på 7:an skildes mina föräldrar och sedan dess har det varit ett helvete. Min pappa lämnade familjen, han sårade oss alla genom sitt beteende och då jag mådde som värst (när vi just hade flyttat ihop med Peter) var jag ofta ute på krogen med min pappa. Det var en massa skitprat om min mamma som alltid varit den som gjort ALLT för mig. Det tog mig vad som känns en evighet att förstå att mina mamma inte var den som gjorde mig illa, det var inte hennes fel. 

Åren gick och plötsligt efter en jul, bestämde jag mig för att jag ska sluta röka. Samtidigt slutade jag också dricka, började träna lite mer och gick ner lite grann i vikt. Det gick några månader tills jag en morgon fick reda på att jag var gravid. "Herregud!!" var min första reaktion, hur ska jag klara det här, jag klarar just och just att ta hand om mig själv. 

Jag for på jobb den dagen och under de åtta timmar jag var på jobb snurrade tankarna bara kring nyheten jag fått på morgonen. Det började kännas så rätt. Självklart skulle allting bli bra. Jag hade slutat dricka, slutat röka, jag kände mig lyckligare och mognare. Det här var mitt pris!!

Natten då Liam föddes ändrade mig som människa, jag hade det vackraste och finaste som finns i mina händer. Jag har alltid haft känslan att allt jag rör och är i närheten av går sönder eller såras, men det skulle inte hända nu. Bestämde mig för att bli den bästa mamma till den vackraste pojke jag sett.  Liams första år var så underbart, att se det lilla livet växa och lära sig är fantastiskt. Allting var bra, and they lived happily until...

... förra våren då jag drabbades av panikattacker och lätt deppression. Jag åkte in till sjukhuset för jag trodde jag skulle dö, fick inte luft, min puls låg på 150 av att sitta still, allt snurrade och jag mådde dåligt. Min mamma hjälpte mig till sjukhuset första gången där de kollade mina värden och efter en stund konstaterade att jag måste kontakta psykolog för jag lider av svår panik/ångest. 

Jag fick min första tid till psyksköterskan Milla som hjälpte mig otroligt mycket. Började äta en medicin som skulle hjälpa mig att inte få skrämmande panik. (allvarligt, jag var rädd att golvet under mig skulle gå sönder, att världen skulle gå under, ja jag var rädd för precis allt). 

Vi pratade om min jobbiga period och hur jag jobbade med mig själv då. Jag fick ta Liam med när jag hade träff med henne en gång i veckan, hon hade leksaker som var så roliga att Liam såg fram emot att fara dit, hehe. 

Under den allra jobbigaste tiden på våren fick jag ett enormt stöd av Peters mamma Eva. Milla och Eva var de som tog mig tillbaka till verkligheten och fick mig att prata om saker öppet och jag kan inte förklara med ord hur tacksam jag är för deras stöd. 

Nu när jag slutat medicin, inte lider av panik eller ångest, känner jag hur mycket allt jobbig gett mig. Jag har vuxit som människa och nu kan jag ärligt säga att jag känner mig själv inside out!

Peter sa till mig för flera flera år sedan då vi stred om något och jag var svartsjuk: 

-Du är ännu så ung, du tänker inte på samma sätt som jag...

Det har snurrat i mitt huvud och nu inser jag att han hade så rätt!! Jag var svartsjuk på allting för mitt liv har gått ut på "don´t trust anybody" och jag har blivit besviken och sårad så många gånger.  

Nu kan jag glatt meddela, jag är lycklig! Jag litar på Peter och det kan ta flera år förrän jag litar på någon annan men det är ett stort framsteg då jag inte litat på någon förut. Det lämnar sina spår. 

Nu är jag i fysiskt bästa skicket jag någonsin varit, påväg att starta min karriär inom sport och träning vilket är en dröm och bäst av allt har jag en hel familj at last!